Den ofrivilliga kontrollanten

Onsdag, en tunnelbanestation i Stockholm, 17.45

Hata SL:s representant kliver av tåget ut mot spärrarna. Den vanliga massan av folk tycks tjockare och långsammare än vanligt. irritationen är hög. Det visar sig att det är kontrollanter vid spärrarna, precis kring rusningstid smidigt nog.

Vid spärrarna står den sedvanliga sorgliga blandningen av socialfall, psykopater och travalkisar i kontrollantjackor. En av dem spänner ögonen i mig och ber om färdbeviset. Det falska SL-kortet visas fort, kontrollanten är givmild och bjuder på ett tack. Jag rör mig mot spärren, nu bara en meter bort.

Här står nästa uniformerade svin. Hon inte bara frågar om färdbeviset, hon tar tag i min arm. Här har hon begått ett rätt allvarligt brott, och vid liknande situationer tidigare har Hata SL svarat med en våldsspiral. Men idag räckte det med en blick. En blick spänd i kontrollantens ögon, som lyste av osäkerhet. Hon ville inte vara där. Hon visste att vad hon gjorde var fel. Hon skämdes.

Kära kontrollantäckel; Hata SL förstår er. Men ni måste våga säga ifrån. Höja rösten. Är ni normalbegåvade och läskunniga? Då är ni för bra för SL.

Varför utsätter vi oss för det?

Jag hatar bussar på morgonen. Det är inte så att man måste stå för att det är så mycket folk, vilket egentligen är illa nog, utan man trycks liksom in i ett hörn, halvsittande/stående/liggande med femtonhundra svettiga, morgonluktande och sevenelevenkaffespillande människor över, under och omkring sig. Och det slutar inte där, för det värsta är att för varje hållplats som ett femtal peeps stiger av så stiger ett femtontal på! Varför duschar jag ens på morgonen? Efter dessa morgonåkturer har jag vid 09.00 då jag går av bussen varje dag hunnit bli genomblöt av svett, småkräkts upp frukosten och insett än en gång hur stort mitt hat mot SL är...

Men, man kan inte bara klaga! Konstruktivitet! Jag tänkte så här, och jag tror verkligen att det här är en riktigt annorlunda tanke som SL aldrig tänkt förut, och jag förstår om det kan låta knepigt och komplext. Men: om man räknar hur många människor som stiger av och på på varje hållplats på en vanlig morgon, och sen räknar man hur många sittplatser och ståplatser det finns på en helt vanlig buss - då borde man rimligtvis få fram hur många som får plats på dessa bussar dessa morgonar. Efter det räknar man hur många bussar man har och ser man att det behövs fler någonstans, för att alla åtminstone ska kunna få en ståplats på bussen, så sätter man in dom. Simple?

Jag förstår att det här kan vara riktigt komplicerat och svårt för SLs planeringsavdelning att förstå, och det är förstås inte helt enkelt det kan jag medge. Många besvärliga plus och minus och gånger uträkningar och mycket huvudbry kring det här med att estimera hur många på och av-stigare som rör sig i lokaltrafiken. Och självklart, det absolut jobbigaste med hela projektet skulle ju givetvis vara att SL själva måste ta sig ut i trafiken på morgonen... åka bussen... kaffe... svettas... rysa... äcklas.... kräkas... och vem vill göra det liksom?

Omstart - igen

Efter en stunds bloggpaus är Hata SL tillbaka. I bloggform alltså, själva hatet mot SL är och har alltid varit konstant.

Vi kan börja med att konstatera att löven är tillbaka på spåren, vilket innebär att SL:s redan usla service nu är dålig på ett sätt som får dressin, arbalest och enhjuling att framstå som riktigt bra färdmedel.

Ändå betalar folk många hundralappar varje månad för att bli spottade i ansiktet. Märkligt, men Hata SL gör givetvis tvärtom. Vi spottar SL och deras lakejer i ansiktet. Skulle SL-pampen Christer Wennerholm åka tunnelbana skulle vi kanske spotta honom i ansiktet också. Fast han åker så klart bil.

Till sist uppmanar vi som vanligt er läsare att skicka in era härligaste SL-historier till vihatarsl@gmail.com.